En fundamental och intressant skillnad somt togs upp på mötet, mellan Japan och västvärlden är metod för prissättning. Detta tog dels japanen upp, men andra har berättat om det tidigare. I Sverige utgår vi från vad varan kostar att tillverka och lägger i många fall på vinstmarginal för att få fram varans pris och i Japan utgår man från marknadspriset och drar ifrån tillverkningskostnader.

Tänkte skriva om källkritik i ovanstående kommentar, men det blev lite utdraget. Allt det som står ovan är vad han sa till oss, med möjligheter till att jag misstolkat det. Har inte lyssnat igenom inspelningen ännu. För att få fram att han inte visste något, var jag i stort sett tvungen att säga “det här är kanske en för svår fråga?” -jaaaa. jag är ledsen, jag kan tyvärr inte svara på denna frågan blev svaret ibland.

Klart är att teamen inte kan jämföras med det vi på svenska kallar arbetsgrupper (i den mening Sigvard Rubenowitz beskriver). Arbetarna får dessutom någon typ av inflytande, fast mest på låtsas, genom Kaizen. Det förstod jag inte riktigt. Det är också arbetsledaren som avgör om klagomålen ska tas upp – eftersom denne har stor erfarenhet av att jobba på “bandet” själv och kan avgöra vad som behövs respektive inte behövs.

Japanska företag har en stark hieararkisk struktur. Befodringar baseras, i stort sett, enbart på anställnignstid. Det är dessutom så att alla japaner siktar på att bli chefer. Han påtalade också att det är tungt att jobba inom japansk fordonsindustri och att det var ytterligare ett skäl för att japanerna ville få personalansvar, då de “slapp” monteirng till 70%. Ytterligare fokus låg på att integrera utveckling och produktion. Bakgrunden till den befodringsstruktur som föreligger har också att göra med att produktutveckling och produktion ska integreras, då cheferna – med lång erfarenhet från företaget – är med vi utveckling av nya produkter. Varje ny ingenjör som blir anställd för produktutveckling måste dessutom arbeta 6-12 månader i fabriken.